Upptäckte för en stund sedan, snart 1 a advent, helt galet. Men det är ju också sista söndagen i november, som den infaller på.
Känner dubbla känslor, glädje för att hösten inte påverkat mig, nämnvärt, undrar om det beror på att min käre man, jobbat på hemmaplan, och/ eller jag kunnat vistas i trädgården och pyssla, varje dag, p ga det milda vädret?
Direkt när jag kom på att tiden till advent närmar sig, kom julstress, ångest över att jag inte hunnit, orkat städa och putsa fönster, byta gardiner, dvs höstat inne..
Försöker tänka om, att det är en fin tid framöver. Finns möjlighet att vara kreativ och må bra i vintermörkret, OM kraven sänks, förstås.
Jag har alltid varit rädd för i princip allt, så länge jag kan minnas. Försiktig sa mina föräldrar. Tänkt mycket på vad som ändrades? Min barndomsvän, var totalt oförskräckt, menade om ingen såg att vi hoppade över bäcken, klättrade i träd, mm så hade det inte skett. Men naturligtvis var det jag som ramlade i bäckar, inte tordes klättra ner från träd, fastnade i blålera till över knäna mfl hyss. (Ler) Kanske farhågan att göra fel, gjorde att jag tvekade i sista stund o fadäsen infann sig, avslöjades, respekten för mina föräldrar stor, ville göra rätt.
Tack vare att det inte fanns likasinnade i min omgivning, så var valet att försöka hitta sätt att leka tillsammans. Fanns inte dagis el förskola som idag. Lärde mig att rädd kan man vara, men modig att göra saker ändå, lycka när man klarar det. En kunskap som följt mig i livet och haft stor nytta av..
Tankens kraft.
Fortfarande har finns det situationer som gör mig skärrad och bär inom mig, även om jag inte vanligtvis låter de begränsa mig. Vissa saker som att gå på stege, undviks helt. Andra som att vara ensam hemma i mörker, gör ingenting.
Ganska god självkänsla, men självförtroendet är svårt att bibehålla alltjämt, är väldigt självkritisk, så får jag kritik, berättigad eller ej, beror det på mitt allmäntillstånd i övrigt om jag sjunker ner i gyttjan och vettskrämd , att inte duga, vara älskad, äter upp mig. Fräter..
Så svårt att ändra på. Tankens kraft, att i vissa situationer, försöka med logik och inte känslor, kravla sig upp och backa ta det lugnt. Vad kan jag lära mig av detta?
Om jag låter känslorna styra så, är det så lätt att hamna i försvarsställning. Kaos i hjärnan och ilska dominerar. Blivit svårare efter mina strokes att behålla lugnet, som jag i princip alltid haft, åtminstone i mitt tycke..
Välja glädje
Själv har jag pga rädsla för att få Corona undvikit sjukhus och inbokade besök. Hälsoproblem, tar inte hänsyn till det. Resultatet blev att kroppen blev nästan nerkörd i botten, innan jag sökte hjälp. blev tvungen att släppa kontrollen. Lita på att hålla avstånd och tvätta o sprita mina händer fungerar..
Har haft svårt att förhålla mig till alla restriktioner utan att vara vettskrämd, att få denna hemska sjukdom in i hemmet. Men då ohälsa knackar på dörren kändes det mer eller mindre akut att söka hjälp, för att farhågan att cancerspöket hälsat på igen. Nu är ju inte allt undersökt, men bakterier, hittats, svamp i halsen, troligtvis Candida(?) , biopsier tagna i mage o hals, men väljer glädje och tänker. Det finns hopp för bot o bättring, för mig.
Än hur mörkt det är, hittar alltid solen fram till slut….
Stilla solsken i livet.
Efter att lovat min man att ta det lugnt, har nu gjort det i några dagar, sett serier, läst artiklar, vilat, sovit och försökt ha egentid, utan att göra något. Ha tråkigt med andra ord. I eftermiddag kom lust att gå ut i trädgården för att se hur det stod till där. Började krafsa bort lite ogräs, plötsligt började en stunds lycka lysa igenom. Harmoni att få möjlighet i november att hitta skörd, små, små purjolökar som kommit upp, otroligt! Även en halv pallkrage selleri, vill skördas. Måste lära mig mer om bladselleri..
Varit hektiskt med alla undersökningar som varit på paus, är inte min sjukdom, men blir så närvarande och uppenbart, då man träffar läkare var o varannan dag, inom kort tid..
Därför är det extra viktigt med tid för sig själv, känns skönt med att bara vara, andas in den härliga höstdoften….
Leo – nybadad i diket
Purjolök – mini
Bladseller
Trädgårdsturen avslutades tillsammans med Leo i Flora, vårt orangeri..
Igår var jag ute mest hela dagen, i skuggan, kändes ok, visst svettades jag, fick lätt huvudvärk, men åt lunch och kompenserade och drack vatten, medicin i rätt tid o dos. En härlig dag som slutade med att streama ett avsnitt av ”Trädgårdgårdsmästarna”, innan sängen väntade.
Vaknade i morse med en tung känsla i kroppen, frös, törstig, tvingade mig ner till kylskåpet, där min medicin förvaras. Dosökade och blev plötsligt rädd för att jag skulle ha fått Covid-19..
Tror att det beror på min ovilja och fruktan över att min käre man, kommer att resa på jobb, i Stockholmsområdet till veckan. Bävar både för att han ska få corona och/eller dra det med sig hem..
Men i ärlighetens namn är jag egoistisk, tänker, här är jag i självkarantän och han åker på jobb i ett känt Covid-19 område! Surt sa räven….
Tänka optimistisk
Jaha, hur gör vi nu? Tänka ljust, ha tillit..
Köpa kylbox – behöver ej handla.
Handsprit
Medtag dryck.
Cigg?
Hoppas på att en viss flockimmunitet uppstått i Stockholm.
Dessutom har min man inte haft en sjukdag pga förkylning på över 15 år! Funderade i morse, varför? Kanske för att de har svetsvisir och det tydligen inte funkar att jobba m förkylning m hosta el snuva, dvs, alla stannar hemma, per automatik!
Dessutom nu, ännu mera..
Orkar inte gå ut, njuter i uterummet under fläkten. Jag verkar bli sjuk av för mycket värme. Denna gång bara lite vätskebrist och fryskänsla i kroppen, o huvudvärk, inget som inte vatten, ett täcke o en Treo klarar av att bota. Skönt, lugnet infinner sig …
Idag känner jag svårmod. Vad är meningen med livet? Vad är det för något som spelar roll? Värmen borde ha gjort mig lycklig? Sommar och sol, som jag längtat så efter..
Vad hände?
Väldigt lite sömn, svårt att sova både dag och nattetid. Ja, det fixar sig, några dar, tänkte jag. Men till slut fick kroppen värmeslag, fast skuggan varit min vän. ”Bara” varit snabbt i solen, planterat purjolök och in i Flora och vattnat. Tydligen räckte det…
Är tvungen att bromsa, är så trist. Fortfarande mjuk i kroppen. Blir lätt nedstämd, varje gång jag är i ett flow och det inträffar en begränsning. Jag får svårt att välja vad som är viktigt el ej, då ”allt” rasar omkring mig. Känner plötsligt att världens alla bekymmer, ligger på mina axlar. Vet i mitt huvud, att det inte är så. Men tyngdkänslan finns där, och måste bearbetas bort..
Dagen före midsommarafton..
Fortfarande regerar min hälsa över mig. Acceptera det och vara tacksam för att jag lever, och har nära och kära omkring mig.
Att erkänna att det finns saker jag inte kan påverka. Mina drömmar är kanske inte realistiska? Blir till en illusion som enbart kväver och får mig att må dåligt..
Vill ha en Carl Larsson-midsommar! Ha, ha, förstått det nu.. Inte min man , ja, det ligger hos mig..
Meningen med livet? Ja, det vete sjutton? LEVA, kanske?
Ibland blir det inte som man vill, eller har tänkt sig.
Kan vara så att det egentligen är så att jag är i tankarna, helt annanstans och egentligen inte koncentrerar mig på uppgiften. Därav mitt ”misslyckande”? Att min kropp o själ inte är synkade för uppgiften? Eller så är det saker som händer som helt enkelt inte går att påverka, tänker jag….
Tar en paus…
Då har jag lärt mig att en kopp te med honung, blir en lämplig paus för att vända tankarna och göra någonting bra av dagen istället.
Idag är det kylan att stå ute och plantera o mina blommor, plantor och min sneda rygg som begränsar mig. Kanske lägga ner d mesta idag? Dricker ur mitt te och kanske kollar stickmönster, möjligtvis blir det en vilodag helt enkelt?
” Att vara stark är inte att – springa snabbast – hoppa högst eller – lyfta tyngst.
Att vara stark är inte – alltid att vinna – alltid ha rätt eller – alltid veta rätt.
Att vara stark är att – se ljuset när det är som mörkast – slåss för något man tror på, fastän man egentligen inte orkar, – se sanningen i vitögat, även om den är obekväm och tung att bära..
Att vara stark är att – kunna tänka om, när livet inte blir som planerat. – se möjligheterna i det som verkar omöjligt, att kämpa trots motvind och göra det till en utmaning.”
(okänd)
Att vara vara stark, är att kunna ta fram tankens kraft, för att få styrka av tro, hopp o kärlek. /Lilla MY
Vet inte om jag blivit galen, ha, ha? Men jag blev så less i morse på de längsta längderna i håret, kittlades i mitt ansikte och hals. Mindes att jag häromdagen sett videos på Youtube, tekniker för gör-det-självfrisörer.
Nedan en video som visar detta..
Ja, hur gick det då? Blev en uppklippt Bob, nöjd i alla fall. Inte perfekt. Med en bil på verkstaden och en man som är tillfälligt arbetslös, känns det löjligt bra att klippa sig själv..
Nu sitter jag utanför magnetröntgen och dricker kontrastvätska. Gått otroligt bra att handskats med läkarnas information och frågeställningar. Mycket tack vare min man, alla nära o kära, och mina förvärvade nycklar, för att styra mina val av negativa tankar.
Alla lever sitt liv, medveten eller omedveten sin väg att gå. Tagit lång tid för mig att förstå, att hinna ikapp mig själv, har nog gått på autopilot, den mesta tiden av mitt liv, och följt med av bara farten?
Min lärdom är att ändå, resa komfortabelt, försöka välja glädje och tacksamhet för det man har, att kunna skratta på färden. Att med tankens kraft börja styra över sitt sinne, kropp o själ.
Allt denna livskunskap har tagit mig till den jag är idag. Tänk om man redan från 20-årsålder, fått dessa visdomsord. Det är nog så att jag inte vare sig förstått eller varit mogen? Insikt kommer av självupplevda upplevelser och självkännedom, tänker jag.
Jag lever här och nu.
Resan är målet?
Sista tiden har jag börjat ta kontroll i förarsätet och istället för GPS, tagit fram karta och kompass. Stannat upp och hittat roliga resmål. Hämtat andan och fått mer energi av bara tankarna av att föreställa sig allt, spännande som finns efter vägen.. Vet ännu inte riktigt resans mål, men det kanske ingen gör? Det är kanske som någon sagt, Resan är målet
Nu har jag klivit ur mitt fordon och njuter av utsikten, här stannar jag nog ett tag, Tills jag vill väljer färdmedel och resväg igen. Jag lever här och nu.
Happylife 