Äntligen har jag vaknat till liv igen. Varit mycket påverkad av min/vår omvärld. Och min kropp har inte gått min väg. Hittade min inre urkraft i januari, känns skönt. Nu ska jag bara invänta att kropp o knopp, går igång på mitt trädgårdsliv. (Ler) Trädgården och Flora är min medicin och lyckopiller. Min överlevnad kort och gott.
Nu har jag tagit fram mina samlade fröer, både de jag har plockat själva och inköpt från tidigare år.
Vårens projekt är på gång! Känns befriande..
Jag har i omgångar i livet haft stora problem med att få behålla maten. Undersöks men aldrig något synligt fel kan hittas. Fått lära mig leva med det. Nu är det ca 10 år sedan sist, ” glömt” att sköta om mig. Frångått min ”egna ” diet. Hoppas att kunskapen sedan tidigare, denna gång, får mig på banan igen..
Här en dryck med ingredienser som hjälper magen o tarmen att komma i balans. Ökar ens egen tarmflora sk Prebiotika.
Blåbärssmoothie 1 liter
Mixa allt utom det ev frysta tillsammans med hälften av vattnet. Lägg i resten, mixa igen. Späd ut drycken efter konsistensen du vill ha.
Obs! För sötare smak, tillsätt dadlar, banan el sötare frukt..
Börjar känna mig utanför, ser i sociala medier, de som ”hemestrar” med familj och vänner. Viss avundsjuka och förundran. Rädsla, råd att hålla avstånd 1,5 meter, verkar minska? Rätt eller fel? Inte vet jag? Känner vad jag vet, högst 2-3 st som drabbats av Covid-19?
Om jag inte hade min ensamhet, hur ensam var jag inte då.
Alf Larsen (1885-1967)
Känner mig lite som en bakåtsträvare, men jag har beslutat mig för att hålla ut, tills det är klarlagt, att medicin , Remidivir(?) finns. Något som bromsar upp sjukdomsförloppet. om man, kommer till akuten, för Coronavirus. Allt för min vetskap av att plågas av bl a andnöd är väl beprövad..
Allt handlar om att Leva med Corona?
Kanske, kanske är det falska, glädjens bllder, man ser i mediabruset? Människor runtomkring mig, gör så gott de kan, för att överleva? Handskas med sin coronaångest på sitt vis? Inget som syns på bild..
Alla har inte möjlighet som jag, att leva i stort sett, självkarantän och nästan vara hypokondriker? Utan måste för sin sk ”överlevnad” släppa på rädslor, för att få sin vardag att fungera?
Ledsen att jag överhuvudtaget låter ett skitvirus påverka mig, så svårt. Får mig ur balans och ser problem som inte finns..
Ledsen att vi i självisolering, överhuvudtaget behöver vara det. Att vi är många som är rädda för konsekvenser av att bli sjuka i Covid-19.
Ledsen att jag inte är ensam om det..
Tacksam för varje dag, i mitt liv.
Tycker om att prova för mig nya saker. Ex så frön från vårt kulturarv. Eller olika sätt att odla.
Detta följer även med mig, att utforska vad naturen bjuder på. Nu har jag provat att göra maskrossirap och häggblomssaft. Blev både vackert och gott.
Hittade min livskamrat för många år sedan, mitt framför mina ögon. En man som ger mig den frihet som jag innerst inne behöver, för att orka vara kreativ.
Min man klarar inte av ett 7-4 jobb, vill ha frihet på jobbet med utmaningar med olika arbetsuppgifter varje dag. Att vara instängd i en byggnad är inte hans grej, helt enkelt.
Vi kom till en punkt där hans val, att jobba på annan ort, blev en vändpunkt, inte bara för honom, utan för oss båda.
Är gräsänka, nästan särbo i dessa Coronatider. Egentligen inget stort problem, tycker om att vara tillsammans med mig själv, har alltid fullt upp i mitt huvud, inget som stör och glömmer ofta både tid och rum.
Att vara själv med all egentid i världen borde vara att leva i en dröm, frihet att välja och vraka vad som finns på agendan, eller?
Alltid levt som om varje dag varit den sista, efter svår sjukdom i unga år. Nu, börjar min kropp säga ifrån, måste ta det lite lugnare. Jag kommer inte undan, vilket kanske är bra? Hinna ikapp sig själv.
Det är i min hjärna det händer, gammal ryggsäck som inte tömts, självkänsla vs självförtroende. Inget, ingen som bromsar.
Att vara själv synliggör min inre ensamhet, självkänsla och trygghet, går inte att ducka för.
I Min inre resa, är jag ensam, alldeles själv.
Tillsammans med min älskade vän och följeslagare genom livet.
Så ligger jag nu igen, på vardagsrumssoffan, relativt nöjd med dagen. Försöker vara tacksam över att jag överhuvudtaget fungerade fysiskt idag. Har försökt att både tvinga kroppen, läs ryggen ska vara uppe och röra på sig. Men svårt med att få till en balans..
Har senaste tiden varit sysselsatt med att pyssla om mina odlingar, berett plats, klippt pelargoner, tagit sticklingar samt börjat att omplantera. Idag honungsmelon och diverse gurkor. Följer odlingsplanen..
Det bästa med att så frön, är när man ser det spirar i alla små tråg och ser hur det växer dag från dag..
Sämsta är all jord som kryper iväg… Tur att man glömmer år från år. Man vill bara minnas det roliga (ler)
Jag har alltid känt en drivkraft att vilja förstå saker och ting. Kan bli nästan vansinnig av frustration när kunskaperna inte räcker till för att få mig att fatta.
Läser, lyssnar och tror mig begripa. Försöker sätta det i sitt sammanhang och visar sig att det som jag trott i teorin inte funkat rent praktiskt.
Sök inte kunskap – sök förståelse. Kunskap stannar på den intellektuella nivån – förståelse når hela vägen in i ditt innersta väsen.”
Peter Paul Rubens
(1577 – 1640)
Spelar ingen roll vilket område det handlar om. Politik, jag läser mig till hur olika partiprogram är, bildar mig en uppfattning, men är intresserad av att förstå, varför, hur andra tänker annorlunda än mig? Har jag missat något?
Köper ny stickmaskin, läser instruktioner, ser Youtube klipp, går med i grupper, jämför mina alster, har jag gjort fel? Isåfall vad? El bara ovana och orutin?
Inte förrän jag ramlade över Rubens citat (ovan) förstod jag min anledning, till att vilja ha mer, än bara kunskap. Jag vill förstå..
Idag har jag fått en ny erfarenhet. Lärt mig att baka surdegsbröd helt utan jäst..
Vet ju egentligen att det är möjligt, en kunskap som varit dold för mig, men givetvis en vardagsrutin för våra mormödrar och tidigare generationer.
Kollade till surdegen, redan igår, men den bubblade inte, så jag matade den med vetekli och grovt rågmjöl, samt rörde ner lite vatten.
Checkade den tidigt i morse, var inte helt nöjd, rörde i lite vetemjölspecial, och ljummet vatten. Vid halv 12, var surdegen pösig och fin. Så bakmaskinen fick komma fram och göra grovjobbet. Tog nästan 5 tim jäsning i farstun innan degen var klar för utbak.
Det bästa var att jag kom på att använda olivolja och vetekli att smörja formarna med. Och att det gick att grädda 4 st limpor i varmluftsugnen samtidigt!
Corona börjar outhärdligt krypa närmre. Är inte längre ”där borta”. Känner starkt för alla som intensivvårdsbehandlas i Sverige, nu mestadels i Stockholm. (26 mars 2020)
Själv varit så dålig i lunginflammation att respirator varit väldigt nära. Fruktansvärt att inte få åt sig syre.
Det ingen talar om,(?) är att efter intensivvård, krävs det ofta rehabilitering, hemma eller på sjukhus. Så det blir ytterligare en aspekt på det hela.
Sitter i nuläget i självisolering, men gick själv på lokala matbutiken och hämtade paket och småhandlade. Kände mig lite som en brottsling.
Tänk när vi får komma till sans , sluta med social distans.
Umgås med våra kära, kramas vara nära.
Vet inte om jag blivit galen, ha, ha? Men jag blev så less i morse på de längsta längderna i håret, kittlades i mitt ansikte och hals. Mindes att jag häromdagen sett videos på Youtube, tekniker för gör-det-självfrisörer.
Nedan en video som visar detta..
Ja, hur gick det då? Blev en uppklippt Bob, nöjd i alla fall. Inte perfekt. Med en bil på verkstaden och en man som är tillfälligt arbetslös, känns det löjligt bra att klippa sig själv..
Happylife 